LIV STRAND, MIROSLAW BALKA
(2014)

Catalogue text to Liv Strand and the exhibition Non Cover at Künstlerhaus Bethanien, Berlin 2013.

I was looking for another sensible reading of my art work Non Cover,  and my choice was to ask artist colleagues to write the text for this publication. My desire was the mindset of artists, along with their bodily presence meeting the materiality of the art work. I asked two artist colleagues, Johanna Gustafsson Fürst and Lisa Torell, to respond to the work, and in turn, they offered a parallel journey.

Liv Strand >

Text by Lisa Torell,
(translation by Axel Andersson)


Liv Strand Miroslaw Balka

Construction, layout and concept, word, image: – surface and content. The logic that follows co-operation is visual, interwoven; be it a text or a work, even though the actual collaboration is abstract. Johanna Gustafsson Fürst and I, Lisa Torell, saw the installation separately and reason and reason to, as well as the relation between recalled to our discussions. The structure works like the installation, its first in the meeting with the other that singularity is revealed.

Liv Strand
Miroslaw Balka

Science, mathematics – the most accomplished and divine. W hat does it mean to enter a dialogue, to speak? Is it an act of caring for what was said, or that which is to be uttered, listening or saying ? Expression. Monologue and dialogue. The number of words does not determine if someone is conducting a dialog or a monologue, nor the time it takes to speak or listen. It is, rather, to be understood as the difference between speaking and listening. A perfect dialogue happens when the value of the material, the coming together of listening and speaking and the executors, is total and happening. Non Cover is not a perfect dialogue. It resists. It stops. Repelling magnets. Exactly so. Equal, but with different value.

The bannister authentically added. That which was and that which was added in silent and concentrated systems. Dualism. Irrationality and rationality. My experience decides which. The transparency is maximized, yet left undefined. Reliance placed in both the piece and me as a spectator. I get to think and the materials get to express. Wood that at a distance takes on the appearance of copper or leather, repeating themselves in large hall-size-mirror shapes, shaved thin as blown-up slices of cheese. Not Claes Oldenburg but ontological systems, stillness and distinction. The distance between the sculptures, the handicraft, the way they are, is perfect; a cabinet maker would approve, all mixed with simplicity and adhesive tape. The soap head turned to the right, neck erect, outwards but inwards – poses. The tea- pot on the table is facing the same direction. Soap and tea. Symbols of pureity and healing. The eagle represents the representation of a living eagle with the slightly raised shoulders of the predator and yellow eyes peering into the camera. The repetition finally becomes an isolation of the pose – the gesture and outwardly reflecting object.

The paper pulp is hedgehog-like. I immediately reduced what I saw to a childish claim in my mind. The experience was happy and down-to-earth. Anyone can understand this, I thought. A material mashed together by hand, spikes in an un-clear system astride a round body placed on a podium of glass. The surface broke. The surface opened itself here. The hard impenetrable surface. Defence. Generous surface in contrast to un-generous. When a surface offers something, is it when it hands over something different and the inside becomes visible and somehow transforms into a failed surface? It is here it becomes evident that Liv Strand dares to take a chance, that the pedagogical assault in the shape of material and diversion from form is didactic, there are directions but she awaits answers, the generosity or the will to: How is it that you are thinking? It resembles the work of Joseph Beuys, the concentration in the choreography or the performative installation.

I am thinking here of Miroslaw Balka, the ability to convert a material into existence. Existentialism. Where one’s own philosophical state becomes a precondition for the worldly. Sorrow. Connotation, denotation. Side by side and in relation to rooms and other amalgamations. It is saturated. Laughter. The installation’s set-up is answering, mirroring, flirting with the singular. One’s own body – the sculpture. Individuality against the object and the group, for there is a narrative, something that speaks and there is also an active lack and silence.

A latitudinarian approximation, where there are many possibilities, the integrity of the arranged and positioned could function as well in a commercial room as a parking lot. A monumental approach with potential for interior design. I did not understand Liv Strand through Miroslaw Balka, but it was though Liv Strand that I understood Miroslaw Balka and both grew. They shared a love for what-it-is-titles, conceptual markers. I am thinking of Balka’s 130 x 32 x 17, 46 x 32 x 2 from Nonetheless (2008), that beside positive integers and certain measurements, just by a glance, looks like something I should generalise as everyday and school canteen, but that like Liv Strand’s installation Non Cover wants something more. Something simpler, maybe a striving towards the simplest, to look at something as it is – at a distance. At such a distance that you bring distance to that what you see, so that you maybe see the system, to see. Not to mention the humour, where the ruptured distance takes place through laughter and rapprochement through smile. System to laugh. Smile.

Lisa Torell, Oct 2014.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Svensk originaltext, Lisa Torell:
Liv Strand Miroslaw Balka

Konstruktion, layout och koncept, ord, bild - yta och innehåll. Logiken kring ett samarbete är visuell, sammanvävt, en text eller ett arbete; trots att själva samarbetet egentligen är abstrakt. Vi såg installationen var och en för sig och anledning och anledning till, samt förhållanden mellan påminde om våra gemensamma diskussioner.
Strukturen fungerar liksom installationen, att i mötet med den andra, synliggörs egenarten.

 

Liv Strand
Miroslaw Balka

Naturvetenskap, matematik - det fulländade - det gudomliga, vad är det att stå i dialog, att tala? Är det att värna det som sades, eller om det som skall sägas, på lyssnandet eller på sägandet? Formulerande. Monolog och dialog. Det är inte ordantalet som avgör om någon för en dialog eller en monolog, inte heller tiden att tala eller tiden att lyssna, utan skillnaden mellan de olika. Där en perfekt dialog är när värdet av materialet, föreningen av det: Lyssnandet och talandet liksom att utförare är i samverkan, när allt är totalt och påväg. Non Cover är ingen perfekt dialog. Det är resistans. Det stoppar. Två magneter mot varandra på (+ läge). Exakt så. Jämlikt men med olika värde.

Trappräckena som autentiskt komplimenterade till. Det som fanns och det som lades till kombinerades i tysta och koncentrerade system. Dualism. Irrationalitet och rationalitet. Där det är min upplevelse som bestämmer om vilket. Även om tydligheten är maximerad så lämnas den obestämd. Tilliten till mig som betraktare, liksom konstverket är respektfull. Jag får tänka och materialet får uttrycka. Trä som på avstånd ser ut som koppar eller läder, repetitiva i stor hallspegelskala, hyvlade och tunna som uppskalade ostskivor. Inte Claes Oldenburg utan ontologiska system, stillhet och distinktion. Avstånden mellan skulpturerna, hantverket, sättet de är utförda på, är otroligt fint, en finsnickare skulle godkänna, blandat med enkelt och tejp. Tvålhuvudet vänt till höger, halsen uppsträckt, utåt men inåt – poser. Tekannan är vänd åt samma håll på bordet. Tvål och te. Renande och helande symbolik. Örnen representerar representationen av en levande örn med rovdjursaktigt, lite upphöjda axlar, gula ögon som stirrar stint in i kameran. Repetitionen av blir tillslut en gest, isoleringen av posen – gesten blir ett objekt som reflekterar utåt.

Pappersmassan är igelkottsliknande. Jag bröt omedelbart ner det jag såg till ett barnsligt anspråk i huvudet. Upplevelsen var glad och jordnära. Vem som helst kan förstå detta tänkte jag. Ihop-slafsat material gjord för hand, oklart systematiserade taggar ovanpå bullig kropp, placerad på ett podium i glas. Ytan brast. Ytan öppnade sig här. Den hårda ointagliga ytan. Försvar. Generös yta kontra ogenerös. När en yta erbjuder något, är det när den lämnar ifrån sig något annat och insidan blir synlig och blir en slags misslyckad yta? Det är här det blir tydligt att hon riskerar, det pedagogiska angreppet i form av material och formavvikelse är ledande, det finns riktningar men hon väntar på svar, generositeten och viljan till: Hur tänker du? påminner om Joseph Beuys liksom skärpan koreografi eller performativ installation.

Tankarna går till Miroslaw Balka, om förmågan att konvertera ett material till existens. Existentialism. Där det egna filosofiska är en förutsättning för det världsliga. Sorg. Konnotation, denotation. Sida vid sida och i relation till rum och andra föreningar. Det är mättat. Skratt. Uppställningen i installationen är replikerande, speglande, med en flirt mot det singulära. Den egna kroppen, skulpturen. Det individuella kontra objektet och gruppen, för det finns ett narrativ, något som talar och det finns också en aktiv avsaknad och tystnad.

Frisinnat närmande, det finns flera möjligheter, integriteten i det uppställda utplacerade skulle kunna fungera likväl på ett kommersiellt rum som på en parkeringsplats. Monumentalapproach med inredningspotential. Det var inte genom Miroslaw Balka jag förstod Liv Strand, det var genom Liv Strand jag förstod Miroslaw Balka och de bägge växte. Bägge hade en förkärlek till vaddetärtitlar, konceptuella riktare. Jag tänker på Balkas 130 x 32 x 17, 46 x 32 x 2 från Nonetheless (2008), som förutom positiva heltal och vissa mått med ögat ser ut som något som jag generaliserar som vardag och bamba*, men som likt Liv Strands installation non-cover, vill något mer. Något enklare, kanske viljan till det enklaste, att se på något som det är – på avstånd. På så pass avstånd att du tar avstånd till vad det är så att du ser, så att du kanske ser - system-en, för att se. Inte undantaget humor, där avbrottet avståndet sker genom skrattet och närmandet med leendet. System för att skratta. Le.

*bamba:barnmatsbespisning uttryckt på göteborgska.

 

Lisa Torell, oktober 2014.